Tänk så det kan bli ibland. Jag har alltid gillat Jakob Hellman, men när han var i ropet var jag bara ett barn, och därmed inte i lämplig ålder för att ränna på konserter. Sommaren 1999 var han en del av Kalasturnen, och då såg jag honom live.

Sen har det varit dött. Dött, dött, dött. Tills i augusti förra året. Då spelade han på Grönan. En såndär konsert som verkligen kröp under huden på mig. När de avslutade med ...och stora havet var hela publiken i trance. Stämningen var så elektrisk att vi tillsammans hade kunnat försörja en mindre stad med el i en månad.

Kairo var det ja! Mina vänner och övriga utflyktande resenärer fortsatte vidare till en papyrustillverkare. Jag ville stanna på Egyptiska museet, så vi splittade upp oss. De åkte vidare, jag käkade lunch och tog ett varv till. Sen bar det iväg till Kahn El Khalili.

Kahn El Khalili är en stooor bazar i centrala Kairo. Den har funnits i 700 år, och det sägs att den inte varit stängd en dag sedan dess. Fashinerande ställe, ett myller av gränder, inomhus, utomhus, skräp blandat med fynd och finare guldbutiker med air condition. Dock kändes det lite jobbigt att gå omkring där som ensam tjej. Vet egentligen inte varför, men det slutade med att jag hittade ett mysigt fik vid Al Hussein-moskén. En timme senare dök vännerna upp och då blev det betydligt roligare att promenera omkring. Lite shopping blev det: en ny chicha fick följa med mig hem.



Dagen efter var det dags för ytterligare en höjdpunkt: vi begav oss till Gizehplatån för att besöka pyramiderna och Sfinxen.



Herregud vad stora pyramiderna är! Även om man VET att de är enorma så förstår man inte (i alla fall förstod inte jag) hur stora de är innan man står intill dem.



Hittar ni ens åt mig på bilden? Jag kände mig rätt liten om man säger så...
Dessutom: ta en titt på stenarna i framkant på bilden. Något som stått i 4500 år. Det som nästan är mest fashinerande är att de inte använde murbruk.

Vi var in i Keopspyramiden och det var en fantastisk upplevelse. Ingången till pyramiden är inte den rätta öppningen, utan den höggs upp av arabiska plundrare och är bara en ruffig uthuggen gång. När man sedan kommer in i den rätta gången är det storslaget. Taket är ett mästerverk. Och som vanligt får man inte fotografera, men klicka HÄR så fattar ni...

Vidare till Sfinxen. Noslös och skägglös. Det sägs att Napoleons soldater övade prickskytte mot näsan, men hurvida det är sant vet jag inte. Skägget däremot, det bor på Brittish Museeum.



Tutmosis, son till Tutmosis II, sov vid sfinxen en natt för ungefär 3500 år sedan. Sfinxen var då i princip helt täckt av sand, bara huvudet stack upp. I en dröm talade sfinxen till honom och bad om att få sanden bortforslad. I gengäld skulle sfinxen se till att Tutmosis blev farao. Så blev det, och Tutmosis blev den tredje faraon med det namnet. Mellan sfinxens framtassar finns Tutmosis "drömstele" som återberättar historien.


Mia, jag, Andreas, Christer och Petra

Därefter drog vi vidare. Fick se Nilen för första gången. Eller rättare sagt; fick INTE se Nilen... Vad vi såg var ett sopberg. Det flöt skräppåsar som låg så tätt att det enbart såg ut som en soptipp. Man såg inte vattnet överhuvudtaget. Ser ni den döda hästen som flyter där? Nej, jag missade den. Hann dessutom inte ta några kort.

Vi åkte till den kristna delen av Kairo och besökte några kyrkor med fantastiska mosaikarbeten. Sedan vidare till Citadellet. Där hade man en fantastisk utsikt över hela stan.



Därefter vidare tillbaka "hem" till Sharm El Sheik. Det var då vi upptäckte hur galen trafiken är. På en trefilig motorväg kan man trycka in fem bilar i bred. Så då gör man det. Dessutom var det tydligen slut på bensin i så gott som hela Kairo. Ungefär hela stan köade till en och samma bensinmack. Och ville man nånannanstans fick man köra på gräset.


Suddig bild tagen genom rutan på en skumpande minibuss.



Denna bild (och några ännu suddigare) tog jag när vi färdades i cirka 120 km... När grabbarna upptäckte att jag tog kort började de vifta och vinka och stoja. Jag fick lite panik och tänte att Hjälp - någon av dem kommer att ramla av snart! Inshallah! men det gick bra! Tydligen ville Allah att de skulle fortsätta leva.

Ungefär sju timmar senare var vi framme på hotellet igen. Trötta men glada. Summa sumarum en mycket bra utflykt.

Vi tog en arrangerad tripp till Kairo för att bland annat besöka pyramiderna och Egyptiska museet. Kairo var en galen stad. Tät, intensiv, smutsig men ändå charmig på något sätt.

Drygt 8 timmar i en buss. Försöka sova lite eftersom vi åkte 01.20 på natten. Inte helt lätt, men det gick. Turistbussar måste färdas i konvoj med beväpnad poliseskort, så det tar sin lilla tid.



Strax innan 10 anlände vi till Egyptiska museet. En av mina stora drömmar i livet. Museet ligger mellan Tahirtorget, där demonstranter 14 månader efter revolutionen fortfarande tältar och en byggnad som blev totalt utbränd - minns dock inte om det var makten eller demonstranterna som häckade här. Anyway: snacka om kontraster.



Som vanligt får man inte fotografera inne på museet, men det fanns en hel del föremål utanför som råkade ut för min kamera: 





Det var fantastiskt, men ändå inte. Här har man tillgång till några av de mest fantastiska arkeologiska fynden i världshistorien, men de presenteras så dåligt. Vi är ju vana vid strukturerade museum, tematiska utställningar, bra beskrivningar av föremålen och kanske även lite om tidsperioden. På Egyptiska museet kändes det tyvärr mest som om saker och ting var utställda där de fick plats. Nej, det fanns några "epok-rum", bland annat från de faraoner som regerade under pyramideran, ett från Amanaperioden och ett från tiden med alla olika Tutmosis-faraoner. Kanske en tredjedel av föremålen var skyltade.

Ett av de föremål som fashinerade mig mest var Skrivaren från Saqqara. Otroligt vacker, och jag har tittat många gånger på honom i en av alla mina egyptenböcker. Att helt plötsligt ha honom framför mig var stort. Riktigt stort. Ögonen är så otroligt levande - de är gjorda av nån halvädelsten, minns inte vilken. 

Och nu övergår vi till bilder som jag ärligt stulit från stora wida webben - som sagt, fotoförbud råder på museet!
 


Det som var strukturerat var utställningen med Tutanchamuns föremål. Alla känner ju till guldmasken och hans sarkofager. Men i mina ögon är tronen det fynd som slår alla andra. Gör en bildgoogling på Tutanchamun Throne och se vad jag menar vettja. 
 

Tutanchamun och hans fru Anchesanamun är avbildade på tronens ryggstöd. Inavel var poppis på den tiden och som så många andra regentpar var de syskon.


Tutanchamuns kanopkärl i alabaster. När man balsamerade den döda kroppen tog man ur lever, lungor, magsäck och tarmar och förvarade dem i kanopkärl. Hjärnan togs också ut, men den hivades, herregud vad ska man med en sån till i livet efter detta? Däremot var hjärtat viktigt, det fick vara kvar i kroppen.

Brist på struktur eller inte - det var en fantastisk upplevelse! Jag rekommenderar verkligen ett besök där.

Nu är jag hemma igen efter en vecka i Sharm El Sheik. Vi har haft det fantastiskt bra! Vi hamnade iofs på ett ganska skabbigt hotell, men man får vad man betalar för. Vi gav 3700 kronor för en vecka, så det var helt klart värt pengarna.

Hotellet: Hotel Halomy är litet och slitet, men rätt charmigt och ligger vackert till. Högt med utsikt över hela Naama Bay. Poolen var iskall, maten var dålig. Men personalen var trevlig. Det märktes att de försökte göra det bästa av vad de hade att tillgå. Speciellt städaren, som dessutom gjorde de mest fantastiska kreationer av handdukarna i princip dagligen.


Handdukskrokodil :-)

Naama Bay: Stället är helt uppbygt för och av turismen. Innan 60-talet fanns det i princip ingenting där, idag ligger hotellen staplade ovanpå varandra. Restauranger, fik och souvenirbutiker varvas om vartannat. Rent krasst är det som vilken annan turistort som helst, men med VÄLDIGT ihärdiga försäljare.


Naama Bays kulinariska centrum: KFC, Pizza Hut, TGI Fridays och lite längre till höger: Hard Rock Café.

Maten: Positivt överraskad! Jag har hört folk som sagt att När jag var i Egypten levde jag på bananer i två veckor, för maten var så äcklig. Stämmer delvis. Ärligt, när de försökte laga västerländsk mat var det inte så himla gott. Men den lokala maten var toppen. Och billig som tusan - om man vågade sig bort från huvudgatan. Första kvällen landade middagsnotan på 240 LE för sex personer. Andra dagens lunchnota var 70 LE för sex pers. 1 LE (egyptisk pund) står i ca 1,20 kr.


Festmåltid på beduincafé i Dahab.

Shopping: Tja, det beror ju på vad man är ute efter. Vattenpipor, palestinashjalar och kryddor finns i överflöd. Typiska souvenirer så som Tutanchamunmasker och Nefertitibyster i överflöd. Fejkade Converse för en billig penning. Duger fint åt mig, jag kom hem med massvis med både kryddor och Converse.


Åker ni till Sharm så fall inte för kryddorna i souvenirbutikerna. Shoppa på Carrefour istället. Billigt som bara den och betydligt fräschare än att shoppa ute på gatan.

I kategorin "Världen är liten": Kommer till hotellet. Dumpar väskor och jacka, byter om till sandaler och går ut för att spana in hotellområdet. 25 meter senare hör jag någon som ropar Ica??? Där står en bekant som jag inte träffat på 100 år, trots att vi bor i samma stad. Som sagt: Världen är liten!

Sammanfattning: Om jag ska vara elak är Sharm ett skitställe. Ska man bara åka på en sol- och badsemester kan man hellre åka till Mallorca. Och vill man kombinera sol och bad med utflykter till det historiska Egypten är det bättre att åka till Hurghada, då det ligger rätt nära Luxor. Med det sagt: vi har haft en toppenvecka!

Men även om jag älskar att vara ute och resa så är det fantastiskt skönt att komma hem till sitt eget hem. Dricka kranvatten. Kunna koka the när jag vill. Sova i min egen säng. Duscha i en dusch som har ordentligt med tryck så att schampot blir ordentligt ursköljt.

Om någon undrat varför jag inte lämnat några kommentarer senaste veckan beror det på att jag befunnit mig i Egypten. Japp, jag har varit - och är fortfarande - i Sharm El Shejkh i en vecka. Förhoppningsvis har vi haft det väldigt bra. Det vet jag dock ingenting om ännu, eftersom detta är ett tidsinställt inlägg som skrevs redan innan jag åkte. Men nu är resan slut och vi ska strax bege oss mot flygplatsen.

Ända sedan jag var liten har jag varit fashinerad av Egypten. När jag var riktigt liten läste jag ofta "Barna Hedenhös"-boken där de åker till Egypten. I 10-årsåldern trillade jag över ett reportage i nån av mammas veckotidningar där de skrev om Tutanchamuns grav.

Sedan dess har jag varit fast.
Många är de timmar som tillbringats framför Discovery och History Chanel. Många timmar har ägnats åt planerandet av resan. Mycket har försakats eftersom jag har sparat rätt hårt, både pengar och semesterdagar. Jag lovade nämligen mig själv att aldrig åka dit bara på solsemester och utflykt, utan ska det göras så ska det göras på riktigt.

Men vissa löften är tydligen till för att brytas.
Vi har nämligen en vän som jobbar som guide i Sharm för tillfället. Dessutom kör han utflykterna till Kairo. Det var därför ganska lägligt att ta en tripp just nu.

Nån gång i en inte allt för avlägsen framtid ska jag dock göra drömresan.
Tillbringa ett par dagar i Kairo på Egyptiska museet och även lite tid på Kahn al-Khalili. Åka till pyramiderna, inte bara i Gizeh utan även i Saqqara. Åka båt uppför Nilen (alltså söderut!) mot Luxor. Nu börjar resan på riktigt. Karnak. Konungarnas och drottningarnas dal. Hälsa på hos Hatchepsut. Sen vill jag åka vidare hela vägen till Abu Simbel.

Nån som är sugen på att följa med när det blir på riktigt? :-)