Kairo var det ja! Mina vänner och övriga utflyktande resenärer fortsatte vidare till en papyrustillverkare. Jag ville stanna på Egyptiska museet, så vi splittade upp oss. De åkte vidare, jag käkade lunch och tog ett varv till. Sen bar det iväg till Kahn El Khalili.

Kahn El Khalili är en stooor bazar i centrala Kairo. Den har funnits i 700 år, och det sägs att den inte varit stängd en dag sedan dess. Fashinerande ställe, ett myller av gränder, inomhus, utomhus, skräp blandat med fynd och finare guldbutiker med air condition. Dock kändes det lite jobbigt att gå omkring där som ensam tjej. Vet egentligen inte varför, men det slutade med att jag hittade ett mysigt fik vid Al Hussein-moskén. En timme senare dök vännerna upp och då blev det betydligt roligare att promenera omkring. Lite shopping blev det: en ny chicha fick följa med mig hem.



Dagen efter var det dags för ytterligare en höjdpunkt: vi begav oss till Gizehplatån för att besöka pyramiderna och Sfinxen.



Herregud vad stora pyramiderna är! Även om man VET att de är enorma så förstår man inte (i alla fall förstod inte jag) hur stora de är innan man står intill dem.



Hittar ni ens åt mig på bilden? Jag kände mig rätt liten om man säger så...
Dessutom: ta en titt på stenarna i framkant på bilden. Något som stått i 4500 år. Det som nästan är mest fashinerande är att de inte använde murbruk.

Vi var in i Keopspyramiden och det var en fantastisk upplevelse. Ingången till pyramiden är inte den rätta öppningen, utan den höggs upp av arabiska plundrare och är bara en ruffig uthuggen gång. När man sedan kommer in i den rätta gången är det storslaget. Taket är ett mästerverk. Och som vanligt får man inte fotografera, men klicka HÄR så fattar ni...

Vidare till Sfinxen. Noslös och skägglös. Det sägs att Napoleons soldater övade prickskytte mot näsan, men hurvida det är sant vet jag inte. Skägget däremot, det bor på Brittish Museeum.



Tutmosis, son till Tutmosis II, sov vid sfinxen en natt för ungefär 3500 år sedan. Sfinxen var då i princip helt täckt av sand, bara huvudet stack upp. I en dröm talade sfinxen till honom och bad om att få sanden bortforslad. I gengäld skulle sfinxen se till att Tutmosis blev farao. Så blev det, och Tutmosis blev den tredje faraon med det namnet. Mellan sfinxens framtassar finns Tutmosis "drömstele" som återberättar historien.


Mia, jag, Andreas, Christer och Petra

Därefter drog vi vidare. Fick se Nilen för första gången. Eller rättare sagt; fick INTE se Nilen... Vad vi såg var ett sopberg. Det flöt skräppåsar som låg så tätt att det enbart såg ut som en soptipp. Man såg inte vattnet överhuvudtaget. Ser ni den döda hästen som flyter där? Nej, jag missade den. Hann dessutom inte ta några kort.

Vi åkte till den kristna delen av Kairo och besökte några kyrkor med fantastiska mosaikarbeten. Sedan vidare till Citadellet. Där hade man en fantastisk utsikt över hela stan.



Därefter vidare tillbaka "hem" till Sharm El Sheik. Det var då vi upptäckte hur galen trafiken är. På en trefilig motorväg kan man trycka in fem bilar i bred. Så då gör man det. Dessutom var det tydligen slut på bensin i så gott som hela Kairo. Ungefär hela stan köade till en och samma bensinmack. Och ville man nånannanstans fick man köra på gräset.


Suddig bild tagen genom rutan på en skumpande minibuss.



Denna bild (och några ännu suddigare) tog jag när vi färdades i cirka 120 km... När grabbarna upptäckte att jag tog kort började de vifta och vinka och stoja. Jag fick lite panik och tänte att Hjälp - någon av dem kommer att ramla av snart! Inshallah! men det gick bra! Tydligen ville Allah att de skulle fortsätta leva.

Ungefär sju timmar senare var vi framme på hotellet igen. Trötta men glada. Summa sumarum en mycket bra utflykt.