Medmänsklighet, part 1: Imorse åkte jag tunnelbana till jobbet som vanligt. Vagnen är packad och det finns inga sittplatser så vi är kanske 15 pers som står vid dörrarna. Plötsligt hör jag att någon gråter. En ung tjej med rinnande tårar och rinnande mascara. 

Vad ska man göra? SKA man ens göra något?

Den första tanken var så klart att försöka trösta på något sätt. Men sedan tänkte jag till vad jag skulle vilja i en motsvarande situation, och kom fram till att jag hade velat vara ifred. Så jag nöjde mig med att rota i handväskan efter näsdukar, men innan jag hittat några så var det en annan vänlig själ som tänkt samma tanke och räckte fram några. Jag nöjde mig med att ge något som var menat som ett uppmuntrande leende, men säkert mest liknade en stel och tillgjord grimasch.

Vad hade du gjort?


Medmänsklighet, part 2: Allvarligt talat... Ska det vara så svårt att titta bakåt när man går igenom en dörr? Att titta om det kommer ytterligare en person som ska passera igenom samma dörr, och att man därför kanske borde dröja lite för att inte släppa dörren rakt i ansiktet? Ibland kan jag bli så irriterad på människor som INTE gör de där små sakerna. De där sakerna som "kostar" ungefär en halv sekund av ens eget liv som man "offrar" på en okänd människa. Om man gör såna saker fem gånger om dan har man "slösat" två och en halv sekund av livet.

Man måste vara en väldigt viktig och upptagen person för att inte ha den tiden.

Det konstiga är att det oftast är svenska tanter som inte har den tiden, medan unga utländska killar verkar ha all tid i världen...