Igår visade jag mitt första keramiska verk. Rosa. Min mamma är lite chockerad över att jag ens tar i rosa. Karro är fashinerad över att jag överhuvudtaget använder mig av färg (nu pratar jag inte om skålen utan om livet i allmänhet).

Fick följande kommentar från Helly: Jag vet inte vad det är, men just nu är jag inne i en rosa period. Knasigt med tanke på att jag aldrig, aldrig gillat, inrett med eller klätt mig i denna färg. Tills nu!

Förstår precis vad du menar!

Jag har totalvägrat rosa i hela mitt liv. Tills för något år sedan när jag hittade ett fantastiskt fint scrappapper som lyckades med konststycket att vara rosa OCH cool samtidigt (vilket iofs är något som Dee Snider lyckats med i 30 år - men ändå...)


Matchande kort och After Eight-ask. Sen gick det bara utför...

Detta var början till det rosa intåget i mitt liv. Inkörsporten till tyngre saker. Jag började pyssla rosa, rosa, rosa. Ett par kuddar i rosa och lila toner följde visst med hem från Indiska en dag. Innan jag visste ordet av hade jag köpt en klänning med rosa fjärilar (i och för sig maskerade till döskallar, men det hade varit otänkbart ett år tidigare). Hoppsan, jag shoppade visst ett par rosa solglasögon. En scarf. Ett par t-shirtar (hårdrockiga bandtröjor - det måste ju nästan räknas som svart, tycker ni inte?)

   
   
Rosa bildkavalkad anno 2009 - det var då det började!

Det kanske är så att det är en flickas rättighet att någon gång i sitt liv ha en rosa period. Men precis som med barnsjukdomar; får man dem inte som barn så är det nästintill dödligt att drabbas som vuxen!