Elias var (och är) i sån fin form att vi fick permission. Så igår kväll packade vi ihop oss och åkte hem. Helt underbart att komma HEM. Till min vattenkokare. Till vår säng. Till lillens leksaker. Det tog ungefär 30 sekunder för Elias att hitta åt sin favoritleksak. Den som säger att bäbisar bara minns saker i tre dagar kan dra nåt gammalt över sig. 

 

 

Det blev en jobbig natt. På sjukhuset fick han morfin och alvedon i kombination. Men det är dåligt med morfin i vårt medicinskåp. Å andra sidan vill vi ju inte att han ska komma ur detta som en gammal veteran från Vietnamkriget heller. Tror att det kan vara bra att helt enkelt traggla sig igenom några tuffa kvällar och nätter. 

 

Idag är han nästan som vanligt. Eller alltså, när han är pigg är han som vanligt. Full fart framåt, allt ska utforskas. Glad, men vänder på en femöring och blir arg när vi inte förstår vad han vill. Men när han är trött har han så svårt att komma till ro. Det hade han iofs före operationen också, men det här är på en helt ny nivå. Tidigare har han somnat vid bröstet efter mycket bök och stök, sen har jag kunnat lägga ner honom i sängen och då har han sovit vidare en kort eller längre stund. Nu kan jag inte ens röra på mig utan att han vaknar och gråter hysteriskt. Att lägga bort honom är inte ett alternativ. Tror att han är rädd för att somna, eftersom han inte vet hur livet kommer att se ut när man vaknar igen. Men å andra sidan... Om jag hade gått igenom samma sak som han just gjort hade jag legat utslagen i sängen fortfarande. Möjligtvis orkat tycka synd om mig själv, men det är tveksamt om jag ens orkat det. Han får så gärna kräva närhet nu, och vi ger det till honom med glädje. 

 

Svullnaden är nästan borta. Vi ser den så klart, men hans fina lilla ansikte börjar få rätt form igen. Ögonlocken hänger lite, inte konstigt eftersom de såg ut som ballonger. Och skalpen är svullen. Annars är det mest blåmärken nu. Det ser ut som om han har gått en boxningsmatch för en vecka sedan. Det kommer att ta tid innan jättemärket under vänster öga är borta. 

 

 

Stolthet. Så stolt över lillkillen. Så lycklig över att jag och Ragge får äran att vara föräldrar till en sån liten krigare. Det är inget vi lärt honom. Det är så han är ❤

 

Stolthet. Över Ragge. Över mig själv. Över oss. Vi har klarat oss igenom ytterligare en prövning. Stärkt vårt förhållande och vår familj. 

 

Nu börjar allt kännas bra. I fredags kändes allt så hopplöst. Som om han aldrig mer skulle se igen,  avdelningen "känslor är inte alltid rationella". Att det skulle vända så fort hade jag inte ens vågat drömma om!