Vi behövde den tiden. Att passa på Elias så att han inte ramlar. Att få honom att sova. Att ge honom kärlek och trygghet. Vi behövde fyra armar, två hjärnor och två hjärtan. Men framför allt behövde vi landa. Så här i efterhand inser jag hur sjukt stressande det har varit för oss båda. Att vi vetat i nästan hela hans liv att han ska genomgå operationen. Att de ska såga itu hans huvud. Det tär på krafterna. 

 

 

Även om vi båda känt oss lugna så inser vi i efterhand hur mycket detta har tärt på oss. Nu, när det är klart, är världen liksom ljusare och vackrare. Det är SÅ HÄR det ska kännas. Visst, vi kommer alltid att vara oroliga, stolta, lyckliga, förtvivlade, glada och allt däremellan. En dag i taget. Det hör till. Att gå och vänta på att någon ska såga itu huvudet på ens barn hör inte till. 

 

Att jobba hör också livet till. Men man ska jobba för att leva. Inte leva för att jobba. Nu råkar jag gilla att jobba. Och jag råkar gilla mitt jobb. Dessa två saker i kombination med varandra kan lätt göra att det blir mycket av det goda. Nu gäller det att hitta balans. Att lägga rätt mängd tid och energi på jobbet för att ha tid och energi över till familjen. Till min underbara lilla familj som jag går genom eld för om det behövs. Jag vill komma hem från jobbet i tid. Så att jag inte bara kommer hem och pussar Lilleman godnatt. Jag vill vara med. Jag vill vara där.

 

Jag vill sitta på golvet och leka. Jag vill krafsa honom i hålfoten för att se om det sitter några pussar som jag måste pussa bort. Det växer ju ut nya hela tiden. Jag vill trösta honom när han är ledsen och jag vill laga hans mat. Jag vill att Elias, Ragge och jag äter middag ihop de flesta dagarna i månaden. Som vi gjorde när jag var liten. 

 

För att det ska funka krävs disciplin. Jag tillhör ju den morgontrötta delen av befolkningen, men det håller vår morgonpigga gosse att ändra på. Så det är bara att pallra sig upp. Duscha. Äta. Kläder. Pussas. Dra iväg. Dessutom måste jag lära mig att säga "nej". Eller i alla fall att inte skrika "ja" varenda gång. Jag vill så mycket. Och om jag ska vara ärlig: jag KAN så mycket. Vilket gör att jag ofta tar på mig lite för mycket. Här har jag ett... hmm... personligt utvecklingsområde.

 

Men det kommer att gå. Just nu känns det faktiskt som om jag klarar allt. ❤