Det saknas mysfaktor. Det saknas filtar. Det saknas växtlighet. Men det finns en plats att slå ner rumpan och en plats att ställa tekoppen. Och ett hem till Johansson. Min fina snögubbe som fick följa med hem från julmarknaden i Lübeck. Han är för charmig för att stoppas ner i en kartong. 

 

Idag har vi invigt uteplatsen. Engångsgrill. Korv. Varm choklad. Hajkbanan. Elias, som än så länge är mycket skeptisk till att vistas på utomhusmark, tyckte att det var mycket bättre nu. När det finns ordentliga bordsben. Stolar. Något att hålla sig i. Sen tog han en sväng utanför uteplatsen. Men bäst var ändå att sitta i pappas knä och dricka varm choklad. 

Även om jag vet att HAN  inte kommer att minnas dagen så kommer jag att göra det. Att bara vara, men att njuta av stunden. Och vi får många tillfällen att göra om detta i framtiden. Just nu njuter vi av familjetiden. Av det välbekanta och förutsägbara och vardagliga. Och att försöka göra vårt bästa för att guldkanta det vi har. Det behövs. Det behövs när tvätten hopar sig och vardagsmat ska lagas och dammråttor förökar sig under soffan. Just där och då behöver man stanna upp. En kyss. Ett leende. En klapp på rumpan. Det räcker en bit. En ganska långt bit.