Vad är det som har nio armar och suger?
Hysteria är en väldigt "gullig" skiva med monsterhits som Pour Some Sugar On Me, Rocket och alla tjejers favorit: balladen Love Bites. Skivan släpptes 1987. Den är väl värd en plats i skivsamlingen, även om den inte åker fram så ofta. Men det gör inget.
Förresten, hur kommer det sig att ingen annan genre lyckas lika väl med balladerna som de riktiga killarna? Är det för att kontrasten hårt/mjukt, tufft/känsligt är extra tydligt just när de två möts?
Vilken är den bästa hårdrocksballaden? Nyfiken, skriv gärna en kommentar...
SRF: Whitesnake
Whitesnake är ett av mina absoluta favoritband genom alla tider. Som många andra upptäckte jag dem 1987, när de släppte skiva 1987 (så kreativt) med en nyinspelning på Here I Go Again. Jag var nio år, den enda tjejen i klassen som gillade hårdrock, och jag blev KÄR i David Coverdale. Så kär som man bara kan bli innan man förstår vad det innebär att vara kär ;-)
Idag föredrar jag deras tidiga skivor. De skivorna som fortfarande har kvar de kraftiga bluesinfluenserna. Lovehunter, Ready and Willing, Slite It In. Om dessa skivor saknas i din skivsamling har jag bara ett ord att säga: KÖP!
Några kompisar till mig har under många år besökt Sweden Rock Festival. Jag hade velat följa med, men det hade inte blivit av. Men så en gråkall januaridag 2003, på väg hem från jobbet, med Rockklassiker i hörlurarna, hör jag plötsligt Bosse Johander uttala de magiska orden: Whitesnake är klara för Sweden Rock. Jag skrek rakt ut av lycka där jag satt på pendeltåget. Ringde direkt till Kaj för att kolla om de skulle åka och bestämde mig på stående fot för att följa med. Det är det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv. Jag hade en underbar helg med hårdrock, ledighet, solsken, gamla och nya vänner, dricka, hårdrock, mer hårdrock och ännu mer solsken. Whitesnake var kanske inte lika bra som jag hoppats på, men det var kanske inte lätt att leva upp till mina förväntningar heller.
Det var mitt första Sweden Rock, och sedan dess har jag varit på varje upplaga. Jag har haft grymt kul, det har varit fantastisk musik, underbart väder (i alla fall om vi bortser från 2004) och på alla sätt tokbra. Det är startskottet på sommaren och en av de största höjdpunkterna på hela året.
Whitesnake spelade även på 2006 års upplaga av SRF. Och God Dammit vad bra det var. De öppnar stenhårt med ett medley på Stormbringer och Burn (från den tiden Coverdale sjöng i Deep Purple) och fortsätter ännu bättre. Till och med Anders, som inte är speciellt förtjust i Whitesnake var lyrisk. Efter tre låtar sa han "Du Ica, sitter alla tänder kvar i min mun?" Lätt förvirrad svarar jag att, jo, det gör de. "Bra. För det känns som om nån just sparkat mig över käften. SÅ bra är det." Kan inte mer än att hålla med. Definitivt en av de bästa konserter jag någonsin sett.
Klippet ovan är från Sweden Rock Festivals KickOff i december 2006 och jag var där. Ett akustiskt framträdande inför liten publik på Nalen. Att få förmånen att se favoriten sedan nästan 20 år tillbaka uppträda på en liten scen, i en liten lokal. Avskalat med bara en gitarr att stödja sig emot. Gåshud.
I sommar är det dags igen.
